One-horse town

Ett begrepp som väl beskriver en stads storlek. Nutbush, Tennessee, kan, kommer jag fram till med lite efterforskning, innehålla max en häst. Dock har den fött och fostrat en ledande soul-madame nämligen Tina Turner. Hon och dåvarande mannen och hustrumisshandlaren Ike släppte en singel som beskriver staden på ett inte allt för smickrande sätt. Nutbush City Limits (UA, 1973). Tina stod för texten och Ike för musiken, ingen av de övriga musikerna krediteras på skivan och länge ryktades det att Marc Bolan (T-Rex) hanterade gitarren, ända tills 2008 spekulerades det om detta då det visade sig att det var James "Bino" Lewis som stod för de tonerna. Låten har ett sjuhelvets sväng så att den låg bra till på en hel del listor världen över är förklarligt, själv har jag använt mig av den ett antal gånger då dansgolvet har behövt påfyllning.
Men, behållningen är såklart Turners makalösa röst som likt en välsmidd men lätt rostanfrätt sågklinga skär genom ben och märg. Tilläggas kan att Bob Seger (bl.a) gjorde en finemang cover 1975, kan passa den 70-talsrock-orienterade bättre.

Ike & Tina Turner - Nutbush City Limits - YouTube    
(Ike fixar hela det orkestrala på en akustisk gura, bravo)

Bob Seger - Nutbush City Limits - YouTube 

Fish heads & tails

En uns av frankofil ådra har jag lagt mig till med under åren, en och annan fransksjungande artist står i hyllan och åker fram vid behov. Jacques Brel är en av favoriterna, sitt belgiska blod till trots, som levererar vilt och sansat på det franska språket. Många fina stycken,  'Ne Me Quitte Pas' ('Du får inte gå') för att nämna en klump-i-bröstet-låt som snurrat många dystra aftnar. En annan, 'Amsterdam'  om de stackars härjade sjöbusarna och deras öden i hamn hyser jag många känslor för. Och just den singeln har den begåvade David Bowie gjort en lysande cover på, det lutar åt att det är min favorit av nämnda artist. Därav så blev det på det viset att ep'n 'Rebel Rebel' (RCA, 1973, Australien-press) är ett av mina dyraste inköp,  på en skivmässa i Eskilstuna rann slantarna iväg. Sparsam som jag är så brukar jag välja att leta tills de dyker upp som fynd (har sparat många sedlar på den taktiken), men denna kunde jag inte motstå, super-mint-condition på både vinyl och sleeve. Och, den har enligt internets visdom ökat avsevärt i värde. Nåväl, har du missat den så sug i dig fiskhuvudet. Själv är jag glad att jag aldrig mönstrade på...

'In the port of Amsterdam where the sailors all meet
There's a sailor who eats only fish heads and tails
And he'll show you his teeth that have rotted too soon
That can haul up the sails that can swallow the moon'

David Bowie - Port of Amsterdam - YouTube

Sött som granit & motorolja.

Sweet, måste jag erkänna, har aldrig varit ett favoritband. Har ett gäng singlar och några fullängdare, dessa snurrade till och från en gång i tiden men kletade inte fast sig som annan musik i samma genre gjort. Men, det finns ett undantag även i de sötaste vatten, hittade sjutummaren Little Willy på en loppis nån gång på 90-talet, när den snurrat färdigt och vändes på så blev jag och Sweet-pojkarna mer än bara goda vänner. Älskar det gnisslande gitarrljudet på Man from Mecca och den har snurrat titt som tätt när humöret behöver lyftas. Det älskvärda med singlar, de har en b-sida som åtminstone förr i tiden inte bara var en remix utan en överraskning, eller som i detta fall en käftsmäll.

Hårda, riktigt hårda paket.

Som nämnts tidigare så är ju (bortsett från fred och dyl) vinylskivor de bästa presenterna. En del springer runt och delar med sig av dem som om det inte fanns någon morgondag. T.ex Mother Superior, Very Ape, Texas Motherfuckers & Mobile Mob Freakshow ansåg att givandet är något fint. Och nu sitter en här på ålderns höst, med katten, i stugan, njutandes av dessa minnen. Sänder ett Tack! till dessa bejublade sharing-is-caring-band.

Såvitt jag vet är det bara Mobile Mob som fortfarande står på scen och i studio som en enhet . De andra har dragit vidare mot nya sysselsättningar, Dramaten för att nämna en. Dock har flera andra band har blommat upp genom åren ur dessa ruiner, bl.a Snuffed by the Yakuza & Alfavrak. Från Mother Superior, som för övrigt var ett av Sveriges i särklass bästa live-band när det begav sig, gick basist Cronsten vidare till Dean Allen Foyd som lutar åt det mer psykedeliska lägret och låter alldeles förträffliga.

Ingen av låtarna nedan står att finna på nätet så här har du Very Ape - Stockholm Horse Show (YouTube) som kompensation. (Bakgrundsfotot är taget i CBGB's trashade loge.)

TEXAS MOTHERFUCKERS
A. Paindealer. B. V29HWY45. 

VERY APE
A. Seafood revision act. B. Baltic mantra

MOTHER SUPERIOR
 A. Have you seen that cat. B. You gotta gotta. Good is good.

MOBILE MOB FREAKSHOW
A. Ensam i natt. B. Knuckleduster. Fuck it!