Ja någonstans ska man ju begrava dem

En endaste gång har jag satt mina fötter på San Franciscansk mark och har därmed beträtt land av musikhistoria. Stadens vinylutbud var överväldigande och  svårigheten att göra sina val likaså. Lustigt är dock att i den första bästa välgörenhetsloppis, dessutom i Haight Asbury,  jag kliver in finner jag Surrealistic Pillow, After Bathing At Baxter's, It's A Beautiful Day, Choice Quality Stuff/Anytime för 1$ styck, rätt musik på rätt plats. Dessa album har ju några år på nacken och allt som oftast så är det svårt att finna något nytt bra band som helt igenom, live och på skiva, är riktigt bra. Det blir lätt att de gamla gubbarna och tanterna åker fram, men sorgligt nog så har de flesta lagt av eller håller inte formen, ibland p.g.a dålig eller ingen livsgnista. Och en viss anda av 'man borde ha sett dem när det begav sig' har jag lagt mig till med.

Så med det sagt, värmen steg gradvis efter att jag klivit in på Aquarius Records (grundad 1970!) och för första gången fick höra A Place To Bury Strangers. Ur butikens högtalare strömmade distad hård musik vars like jag inte hört sedan början av 90-talet. Albumet som spelades var 'Exploding Head', en rakt igenom bra skiva. Väl hemkommen till Svea Rike så dröjde det innan jag fick möjlighet att se dem live, men när de väl dök upp gjorde de mig ingalunda besviken. Hela showen var som att få en distad nyårsraket, påtänd och intryckt i bakhuvudet. Kände mig uppfylld av en tro på framtiden. Efter dessa så har det faktiskt dykt upp ett band till jag uppskattar och kan få se live, fast de är till åren komna, men det tar vi en annan gång.

Att komma hem med ett bra konsert-minne är ju värt sin vikt i guld, att dessutom komma hem med en vinyl är som en god topping. 'Ego Death 2010 Tour Ep', (Mute, 2010), har en samling fina alster på A-sidan och tre remixar på B-sidan. Och som ett avbrott i vrålet, 'Exploding Head (RX Remix)' i behaglig dub-takt. 

APTBS - Exploding Head (RX Remix) - YouTube

Och då ljuset kring skivspelaren är begränsat så tog det något år innan jag upptäckte att den svarta skivan på tallriken i själva verket var olivgrön, åtminstone i motljus.