Att bygga en bastu som ska ha en aura av att dra till sig banjoklinkande tolvfingrade ungdomar kräver sin teknik. Rätta virket; gammalt rivningsmaterial, äldre handverktyg, rostig spik samt ett mossigt älghuvud. Detta kan lura novisen att tro det skulle räcka, så är icke fallet. En viktig detalj, kanske den viktigaste: En ljudbild som försätter hantverkaren i rätt sinnestillstånd så att varje hammarslag, varje drag med sågen planterar den rätta stämningen i konstruktionen. Hur ska det då låta när man bygger en honky-tonk-bastu? Naturligtvis någon form av country, mitt val föll direkt på J.Tex & The Volunteers, en artist, ett band, jag första gången hörde på någon tillställning med bilar och livemusik om jag inte minns fel, och som jag sedan dess följt och njutit av. Under två månader, i stort sett oavbrutet, ljöd den danska americanan/countryn över den värmländska hulten. Och resultatet? Jo, ljudet av J.Tex formade den one-horse-town-sauna jag var ute efter. Nöjd blev jag, nöjd och varm hela hösten och hela den mörka vintern som passerat. Och dansken fortsätter att ljuda inuti bastun, stämmer upp till knastret från kaminen. Utanför på bänken sitter skeva barn och spelar stränginstrument.
---------------------
J.Tex & The Volunteers, hur låter de då undrar den oinvigde. Minns ni festen i Seth Brundles laboratorium? Det var Tom Waits, Johnny Cash samt stora delar av The Pogues, tror även att någon från Vaya Con Dios närvarade, som efter allt för mycket hinkande fick för sig att prova teleportören, tillsammans... Men vad vet vi om detta, jo endast en levande varelse åt gången. Så efter att röken lagt sig och dörren till station nr två öppnas kliver Jens Einar Sørensen ut, med J.TEX-loggan över bröstet. Det är americana, det låter som americana, det ser ut som americana, men det har även ett komplexare sound. Ett genre-överskridande som tar sig vida uttryck. Det finns inslag av folkmusik, rock 'n' roll, punk, rökig-bar-jazz och någon enstaka gång till och med ett stråk av J.J. Cale. Rösten pendlar mellan skönsång och, allt som oftast, Tom Waits raspighet. Egentligen är dessa referenser ovidkommande, det J.Tex gjort är att klippa ned de olika inspirationerna blandat dem för att sedan sy ihop en egen ljudbild som präglar alla låtar oavsett om det är blue grass , swing eller chanson.
J.Tex & The Volunteers, hur låter de då undrar den oinvigde. Minns ni festen i Seth Brundles laboratorium? Det var Tom Waits, Johnny Cash samt stora delar av The Pogues, tror även att någon från Vaya Con Dios närvarade, som efter allt för mycket hinkande fick för sig att prova teleportören, tillsammans... Men vad vet vi om detta, jo endast en levande varelse åt gången. Så efter att röken lagt sig och dörren till station nr två öppnas kliver Jens Einar Sørensen ut, med J.TEX-loggan över bröstet. Det är americana, det låter som americana, det ser ut som americana, men det har även ett komplexare sound. Ett genre-överskridande som tar sig vida uttryck. Det finns inslag av folkmusik, rock 'n' roll, punk, rökig-bar-jazz och någon enstaka gång till och med ett stråk av J.J. Cale. Rösten pendlar mellan skönsång och, allt som oftast, Tom Waits raspighet. Egentligen är dessa referenser ovidkommande, det J.Tex gjort är att klippa ned de olika inspirationerna blandat dem för att sedan sy ihop en egen ljudbild som präglar alla låtar oavsett om det är blue grass , swing eller chanson.
J.Tex är en väl etablerad artist, med ett stort antal spelningar bakom sig, i Norden, Europa och USA samt fem fullängdare, den senaste nyss utkommen ('Old Ways Vs. New Days', Heptown Records), men för många tycks han ändå vara en av Danmarks bäst bevarade hemligheter. För detta skulle gå hem i stugorna, kanske är det inget J.Tex själv strävar efter, men jag anser att inom genren så är detta i en klass för sig och är värt att spridas över vårt skogsbeklädda land där vi gärna vältrar oss i misär och sånger om livets bryderier. Så, för er som ej ännu upptäckt detta, gå genast in på Spotify och lyssna igenom samtliga plattor mellan 2005 fram till idag. Eller om du vill förtjäna undertecknads respekt, gå in på Heptown Records och beställ rubbet som finns på skiva, inkl ett ex av varje färgad vinyl av senaste plattan.
---------------------
Nåväl, nu har det ju gått ut ett bud om att denna sida skulle handla om enskilda låtar så vi återställer ordningen och fokuserar på de alster som ska framhävas. Men låt oss inte heller helt styras av lagar och förordningar för si när det kommer till denna spelman är jag nödgad att klämma in flera låtar för att vidden ska framträda.
Covers är ett vanligt förekommande fenomen bland artister, på gott som ont, och J.Tex har även han fått in ett par sådana genom åren. Det är av stor vikt att se till att det blir en egen version, en egen tolkning och inte, som i allt för många fall, jag-tar-en-bra-låt-och-försöker-kopiera-cover. Det sistnämnda är inget att beskylla Mr Tex för.
Hur blir det då när den tolkande artisten även står för originalet? I J.Tex fall, mycket intressant. Tänk att du lämnar in din fullt dugliga Cadillac på service, när du hämtar upp den så har den en annan färg, nya fälgar, utbytta vingar och en helt annan instrumentpanel, vilket gör dig förvirrad för en stund. Men, när du sätter i nyckeln och startar hör du på motorljudet att det är din gamla favorit. För så är det med dessa låtar, '(Hope You Ain't) Been There Yet' och 'October 86', båda från albumet 'One of these days', verk som hör till mina favoriter och när de med färska titlar och i rejält omgjorda versioner (ev bör de inte ens beskrivas som covers utan som nya låtar med gammal text) dök upp på 'House on the hill', respektive på senaste skivan 'Old Ways Vs. New Days' så blev jag glatt överraskad av denna manöver. Texterna är intressanta i sig och när de nu fick nya skal så kom de även i ett nytt ljus, en ny stämning.
Klicka in dig på 'J.Tex covers J.Tex'-spellistan (Spotify) och bedöm själv.
---------------------
Så, nu när du som var oinvigd, lyssnat, lärt och börjat älska undrar du såklart när möjligheten att se och höra J.Tex & Volunteers på en scen ska dyka upp i dina nejder. Om detta hittar jag ingen info, varken på Heptown eller på J.Tex FaceBook-sida och hemsidan håller på att uppdateras och ligger nere fn. Men en sak som är säker är att Värmlänningar är ett förståndigt folkslag som vet att uppskatta den här sortens musik och på något sätt ska vi få upp bandet på en scen i den Värmländska skogen, vilken är som gjord för banjospel, innan kylan kommer åter. Om jag så ska boka in dem på min egen veranda. Och som vi vet, verandor är ju sedan länge väletablerade spelställen. Så polera bootsen, håll i cowboy-hatten och ögon och öron öppna.Ett tillagt P.S kommer väl till hands, J.Tex är redo för Värmland i sommar och Värmland är sannerligen redo för J.Tex!
< < < < < < < < <
---------------------
God Natt säger vi avslutningsvis med en godbit från senaste plattan.
J.Tex & The Volunteers - Ship Coming In
